Kammarrätten sa nej till Säpo som åsiktspolis

Den 18 maj greps en 16-åring på ett tåg till Örebro, efter ett interimistiskt beslut av en socialnämnd i Stockholm. Sedan dess har han suttit inlåst på ett slutet ungdomshem. Det var enligt socialkontoret i Rinkeby första gången som Säpo initierat ett tvångs­omhändertagande enligt LVU och övertygat både dom och Förvaltningsrätten om att en ung muslim som tänker fel, en s.k. islamist, kan frihetsberövas, utan att ha begått brott.

Hur är det möjligt?
Hur är det möjligt undrar ni? Förklaringen finns kanske bl. a i den kartläggning av s.k. våldsbejakande islamister som Säpo gjorde hösten 2010. Där beskrivs ett nätverk av ca 200 islamister i Sverige som ska kartläggas och ”avradikaliseras”. Hur det ska gå till, med bibehållande av deras rättssäkerhet och integritet, sägs inte.
Sådana åsiktsregistreringar leder lätt in i en gråzon av rättsosäkerhet.
Om detta skrev jag en debattartikel i GP den 4/8, ”16-åring inlåst i förebyggande syfte”.
Den 16-årige muslimen har haft oturen att genom sin far, dödad av USA i kriget i Irak, ha känt och även tidvis bott tillsammans med någon av de 200. Ingen god uppväxtmiljö för en 16-åring, men ändå inget brott.
Han har också en gång begett sig till Oman, möjligen för att därifrån ta sitt till inbördeskrigets Jemen.

Vem ska låsas in?
Nu påstod Säpo att han låsts in för att skyddas. I journalanteckningarna sägs han vara offer för ”människohandel”. Men i så fall borde man kanske låsa in de brottsliga, inte deras offer.
En snabbutredning kom fram till att 16-åringen skulle placeras inlåst i ett av Statens institutionsstyrelses (SIS) ungdomshem. Följden blev att han låstes in tillsammans med kriminella. Det tyder inte på någon större omsorg om hans uppväxtmiljö, som det ordas ymnigt om.
Förvaltningsdomstolens beslut överklagades till Kammarrätten. Nu har beslutet kommit. I domen sägs att mamman, som flyttat till Egypten utan att se till att sonen haft en stabil vårdnadshavare och fullföljt sin skolplikt, brustit i sin tillsyn.
Men Kammarätten anser det trots detta inte motiverat att låsa in pojken på ett SIS-hem d v s tillsammans med kriminella, utan man beslutar att han ska LVU-placeras i ett vanligt öppet fosterhem.

Vad säger Säpo?
Vid samtal med Säpo sägs att ingripandet skett för att hindra honom ”att bli kanonmat”. Andra Säpo-företrädare talar om behovet att ”avprogrammera” honom.
Om syftet bara är att hindra en ung kille att bege sig till en krigshärd, är det vällovligt. Men det måste ju ske genom att ”avråda” honom, inte genom att bura in honom. Ett sådant steg kan t o m få motsatt effekt – att ”radikalisera” honom.
Det är inte Säpos uppgift att vara tankepolis. Tvärtom ger grundlagen alla rätt att tänka precis vad de vill, så länge det inte tar sig uttryck i brott eller förberedelse till brott.
Islamofobi är den dominerande formen av främlingsfientlighet och leder inte sällan till diskriminering. Därför är det glädjande att Kammarrätten i nu praktiken säger nej till Säpo som åsiktspolis.

Farligt med fördomsfulla domare
Det är förresten också glädjande att JO nu i dagarna prickat den domare vid Göteborgs tingsrätt som förra hösten körde ut tre kvinnor med heltäckande slöja som åhörare ur rättssalen.
I sitt yttrande talar domaren om det stora stöd han fått från kolleger och påstår att han inte förstått att klädseln bärs av muslimska kvinnor med en viss trosuppfattning. Han påstår sig inte ha vetat varken vilket kön eller religion kvinnorna tillhörde. Istället fortsätter han att tala om ”maskeringsförbud” som grund för ingreppet.
Man kan alltid diskutera lämpligheten av heltäckande slöja i olika sammanhang. Det finns säkert tillfällen då en sådan klädsel är olämplig. Men lagen om maskeringsförbud gäller bara vid demonstrationer och undantar uttryckligen de som täcker ansiktet av religiösa skäl.
Fördomar finns i alla samhällsgrupper, men om de utövas av domare i deras yrkesroll, då är mångas tilltro till rättsväsendet i fara. Om de allra mest utsattas rättssäkerhet är i fara – och så är det ju ofta i alla samhällen – då är allas vår rättssäkerhet inte längre självklar.

Gösta Hultén
Talesperson Charta 2008